Lillögda 200 års jubileum

Lillögdaborna beslöt att fira de 200 åren av byns tillblivelse. Kungliga befallningshavare besökte nybygget den 15 juli 1782. Inregistreringen skedde först i februari 1784. Inregistreringsåret har blivit fastställt som säkert år. Festen inleddes med gudstjänst i kapellet med sång av Lillögdakören.

 Efter gudstjänsten bjöds det kaffe uppe vid skolan som var smyckad med björkar och flaggor. 

En utescen var anordnad på ett vagnsflak. Denna var prydd med lövbuskar och blommor. Högtalaranläggning fanns uppmonterad och speaker utlyste de olika programpunkterna.

Så följde sång av kören. En auktion av skänkta saker hölls. En älgkrona, knivar, kontar,bakfjäl mm, det var saker som gick på auktionen. Åsele Kommun gav ett par dockor i Åseledräkt symboliserade de första nybyggarna här. Även privata givare förekom. En skål med gravyr skänktes av förra handlarparet Beatrice och Olle Jönsson. Dessa var minnessaker och har placerats i kapellet i för ändamålet inköpt skåp. Auktionen var ett uppskattat inslag.

En krönika över byns historia upplästes och gav upphov till applåder. Mat serverades från köket och det hade kommit omkring 400 personer. Det tog nära 3 timmar innan alla var utspisade. Så bjöds det på kaffe med kakor igen. Dragspelsklubben från Åsele underhöll med musik och stämningen var gemytlig. 

En del lekar hade anordnats. Det var repdragning mellan bybor och utflyttade bybor. Det slutade med att de utflyttade byborna fick ett litet övertag. Det var nog ögonmåttets fel. Så var det säcklöpning runt en hage, stövelkastning var en annan tävling.

I slöjdsalen var det utställning av älghorn och gamla gevär. Den äldsta bössan var från 1871. Flera älgkronor med gulddiplom fanns att beskåda och även annat sevärt fanns att beskåda.

I en av lektionssalarna var tidningsurklipp och fotografier av äldre personer uppsatta. Flera gamla album och biblar fanns att beskåda. En del skämtfigurer av äldre personer var ritade och sammanställda till serier.

En minnessten blev framkörd och uppsatt vid kapellet. Meningen är att den skall symbolisera tiden från Lillögdas begynnelse.

Krönika över Lillögda 1784-1984

Lillögda inregistrerades 1784 av Kunglig befälhavare som då Besökte Åsele lappmark. Den dåvarande odalbonden beviljades 24 frihetsår. Innan denna periods slut flyttade han från orten. Hur namnet Lillögda uppstått är lite oklart men när Kungliga Befälhavare kom ned till Härnösand blev namnet inregistrerat.

Att det funnits befolkning här förut det vittnar en del fornlämningar om. Denna befolkning utgjordes av nomadiserande lappar. Dessa lappar synes ha odlat små potatisland eller liknande. Troligen var det gamla lappar som lämnades kvar i sina kåtor. Dessa gamlingar orkade ej följa med renhjorden på dess vandring i fjällen.

Första nybyggarplatsen övergavs när nya odalbönder flyttade in. Därför att det var för frostlänt, potatisen frös så nu ligger nu Lillögda by 300 - 400 meter upp från älven. Många av de nyinflyttade bosatte sig bara några år. De drog vidare mot andra orter.

Några kom från Örträsk via Storberget. En sägen berättar att en av dessa hustrur bröt ny mark och brukade jorden både natt och dag. Hon blev så utsliten och fattig att hon måste överge sitt hemman.

Utängarna och slåttesmyrarna sköttes med ett finurligt anlagt bevattningssystem. Dessa slottermyrar gav goda skördar med minimal kostnad. Bygden blomstrade och bönderna hade många kreatur. De som ej hade hästar tämjde oxar eller kor som fick tjänstgöra som dragare.

I älven nedanför byn byggdes en s.k ″vadmalsstamp" som drevs med vatten. Där tillverkades vadmal för kläder gjorda av fårull. För att driva denna ″stamp" byggdes ett kajdamm högre upp efter älven. Vattnet leddes sedan efter ett dike jämsides med älven ner till stampen.

Svedjebruket var ännu ett sätt att få marken att ge skördar. Men efter bränning odlades marken upp. Potatis och primitiva kornsorter var gängse grödor som odlades. Även råg och havre kunde sås. Åkerredskapen var primitiva och många var gjorda av trä. Det hände ibland att hustrun spändes för plogen.

Det fanns gubbar och gummor som fungerade som läkare eller liknande. En del kunde ″ste blod″ en annan var kunnig koppning. Jag själv har sett hur koppning går till. Jordagumman var viktig vid barnafödslar. Alla de här omtalade hade ett visst mått av kunskap inom sitt område.

All mat lagades hemma i köket. Det var svårt att under en längre tid förvara kött och fisk. Rökning och saltning var nog de mest använda metoder. Kärlen var gjorda av trä (laggkärl) både mjölkflaskor och andra förvaringskärl. Tunga och ohanterliganär dom skulle ut på myrslåttern. Ystning skedde i kärl av rötter.

Fisket gav ett bra tillskott i matförrådet. Förutom fiskköttet så användes skinnet av fisken i kaffet som ″klarskinn". Jakten gav en del pengar i form av skinn. Skinnen såldes på marknaden eller byttes ut mot andra förnödenheter. Skatt måste betalas om jorden var mantalsatt.

Skogen nyttjades till bränsle i hushållen samt uppförande av lador och hus. Kransågning var ett sätt att framställa bräder för byggnadsändamål. Efterhand kom det att byggas ett vattenhjulssågverk i älven. Kvarnen som tidigare var byggd i Norsjöbäcken flyttades till älven intill såghuset. En spånhyvel byggdes i anslutning till sågen. Än finns det kanske spån från denna hyvel på något tak. För att driva dessa anordningar byggdes ett damm som magasinerade vattnet. Varje bonde fick vissa tider att nyttja dessa anordningar.

Under nödåren 1866 - 1868 måste man blanda bark i brödet. Då slog skördarna fel, renmossa plockades på myrarna och blandades dels till människoföda samt till djuren. Bark från rönnar var bra mat för kreaturen. Barken lades i stora varmvattengrytor. Det blev ett barklag som kreaturen tyckte mycket om. Korna mjölkade hyggligt av denna diet. Under denna period flyttade flera familjer från byn.

Skogsindustrin började så smått sin verksamhet. Men det blev dåligt på grund av skiftesägornas form. Så kom enskifte då vart och ett hemman blev tilldelat ett skogsskifte av viss storlek. Hemmansägarna var okunniga om skogens värde, enär det åsamkade dem skattepålagor. Många sålde därför sina hemman eller skogsskiften. Själv blev de arrendatorer på sina ägandes gårdar. Försäljningen skedde till skogsbolag som börjat sin verksamhet nere vid kusten. Det fanns väl en del gårdar som gjorde motstånd mot bolagen och deras affärsmetoder. Så var det t.ex en bonde som köpte upp inte mindre än sju hemman. Men dessa hemman övergick så småning om i bolagens ägo.

Landsväg (90) började brytas. Vart och ett hemman erhöll en viss sträcka (skifte) som skulle brytas och underhållas. Vinterunderhållet bestod av snöplogning med häst. En viss ersättning utgick för detta arbete. Vägen blev färdig 1896.

Fast postordning kom till 1905. Telefonen drogs fram 1917. Dåvarande skogsfaktorn behövde telefon för sitt arbete. Skolan byggdes 1902 av skogsbolaget. Sedemera övertog kommunen skolhuset. Nytt skolhus byggdes 1956. Skolan i byn kommer inom några år att läggas ned p.g.a brist på elever.

En skjutsstation inrättades 1874 för att ge resenärerna service. Där skulle finnas två hästar till förfogande för transport av människor. Nattlogi och öl skulle finnas till servering. Sedemera kom det att finnas ett kafe i byn. Kafeets ägare hade byns första bil samt affär. Byn hade under en tid två affärer.

En del personer utvandrade till Amerika där det fanns större utvecklingsmöjligheter. Spanska sjukan härjade ganska svårt. Åderlåtningen på folk var rätt stort ett tag.

Under första världskriget och strax därefter kom ett uppsving i skogen. Med både arbetstillfällen och god förtjänst. Det hände om avverkningen låg nära flottled så kunde huggaren hugga och dra ner virket till älven (surkning). Så kom den stora depressionen när inget arbete stod att få. Hela 20-talet präglades av denna nedgång. Då var det bra att äga en jordbit som kunden försörja sin familj. Men bolaget ägde all jord så det var bara arrendatorer på gårdarna. Så småningom kom bolaget att avstycka en viss areal till varje bonde som fick köpa denna avstyckning och bruka den som eget.

Grannsämjan i byn har varit god. Man har hjälpt varandra så gott det går. Det finns ej några tingsprotokoll grannar emellan. När man började med kocklagsbildning i skogen var man så gott som enig om detta.

Med föreningslivet var det lite si och så. En skytteförening hade bildats 1913. Denna förening ordnade fester en eller två gånger per år. Prisskjutning var ett uppskattat nöje. En dansbana byggdes av hopsamlade medel. Förut dansades det på logar och i bryggstugor. En fackförening bildades 1935 och alla minns nog avd.432 Lillögda. Denna förening skulle tillvarata arbetarnas intressen i skogen. En bygdegårdsförening kom till i början av 1950-talet. Den ivrade mest för idrott. Fotboll på sommaren och skidor på vintrarna. På grund av den ringa ungdomstillväxten måste verksamheten läggas ned. På senare tid har en intresseförening växt fram.

Skogsbruket jämte jordbruket har varit basnäring ända fram till 1950-talet. Då började makaniseringen inom skogsbruket att ta fart. Bolaget helårsanställde folk. Då jordbruket inte kunde försörja sina familjer ensamt måste en del flytta från orten. Detta hade till följd att jordbruket helt lades ner. Det blev en stor åderlåtning av människor enär skogsbolaget ej kunde anställa alla som förut arbetat åt dom. Nu har mekaniseringen ytterligare utvecklats så blott ett fåtal får arbete.

Flottningen om vårarna var ett mycket uppskattat arbete. Trots dess riskfyllda moment som ofta förekom i forsar och på timmerbrötar var det ett trevligt arbete. Numera går allt virke på lastbil till fabriker och sågverk.

Andra världskriget kom som en chock. Främst därför att våra grannländer blev inblandade. Sverige slapp lindrigt undan.En frivillig kår och materiellt stöd samt en del flyktingar var vårt bistånd. Ransonering av mat, oljor och många andra förnödenheter var en olägenhet vi fick dras med. Trots knapphet på många varor byggde vi vårt första el-nät som togs i bruk 1943. Pengar fick vi skjuta till (andelen) och frivilliga dagsverken. Men det var mödan värt.

Under senare år har man upptäckt något som kan bli ett framtidsobjekt. Geologer har med sina instrument funnit brytvärd malm i bergen omkring Lillögda. Detta är ett välkommet tillskott i sysselsättningen just när vi behöver så många arbetstillfällen.

Till sist hoppas jag att Lillögda och bygden omkring kommer att bestå många århundranden framåt.

Karl-Johan Bågren, Lögdaberg

 Bybor

Jag vill på detta sätt framföra mitt och min familjs tack till Er bybor för det arbete som Ni nedlagt för att göra bygdens 200 - årsfirande till ett minnesvärt och högtidligt minne för oss. Det är ett jättearbete från Er sida och en historisk dokumentation av en bygds 200 - åriga historia.

Men vi får aldrig glömma alla dem som aldrig får eller fått sina namn i någon skrift eller bok men som ändå verksamt bidragit till bygdens tillväxt, fostrat dugande söner och döttrar vars ättlingar i många fall inte nu är verksamma här men som med säkerhet ändå har starka band knutna till sina fäders och den jord där deras rötter en gång slog rot.

Min förhoppning är att byn skall leva vidare och att Vi vid Våra besök skall träffa vänner från tider som svunnit men också en yngre generation som ett igenkännande leende och ett handslag önskar oss välkomna hem.

Huddinge i augusti 1984

Sigvard Paulsson