Visor och dikter
Att skriva visor och dikter var fram till 60-tal ett vanligt sätt att beskriva en händelse, upplevelse eller en hyllning till någon som var viktig för bygden. Vid gratulationer på födelsedagar fanns det alltid några i byn som var duktiga och som man alltid förlitade sig på att det producerades en visa som man genom sång med gemensam stämma sjöng upp för födelsedagsjubilaren.
Trots kort skolgång och lite läs- och skrivövningar var många personer i vår by mycket duktiga på att uttrycka sig så målande och beskrivande i skrift.
Jag plockar från Lillögdaboken ett antal personer som varit duktiga att formulera och skriva i diktform.
Timmerkojan - (Karl-Johan Bågren)
Jag minns min första timmerkoja
ett osande mörkt rum.
Där vi alla skulle äta och koja
röken gjorde oss surögd och skum.
.
Reppen, så kallades rökhålet
en vid och stor tratt.
Som sög all värme från golvet
vi skakade som i frossa var natt.
.
Eldpallen, en timrad fyrkant med jord
där pannor och kokkärl trängdes.
Fläskoset kändes som läder smord
kaffehurran med lock ibland sprängdes.
.
Kläder sura av svett
kring eldröret hängdes.
Damp ned, det kändes bra lett
kamraterna grina och blängde.
.
På lördagen verktygen skärptes
sedan skidade man hem.
På dansen knappt man märktes
man borde haft emblem.
.
Så minns man de första timmeråren
ett slitsamt och riskfyllt jobb.
Minnena bleknar med åren
det känns som man fått nobb.
Hembygdens folk - (Valdemar Bergström)
Vår by syns fortfarande glimma
av frost en vinterkväll
Månen ger dock en strimma
av ljus i ödemarkens tjäll.
.
Byn ligger där i stillhet
uttömd till ett fåtal
Det vilar ett slags frihet
över de kvarboendes antal.
.
Människorna som drog hitut
sökte försörjning och bo
De nådde till slut
i glesbygden sin ro.
.
Man röjde mark
med urstark odlarmakt
God skörd till sist
blev ens lön med list.
.
Kvarnen vid bäcken var
den Karl Guliks kunskap bar
Även när barken ingick som skörd
när växtligheten blev störd.
.
Sen kom den nya tiden
idyllen snart försvann
Igenväxt är nu liden
där djuren bete fann.
Skörde och kärleksvisa från Lillögda - Bertil Domeij
Nu är det soligt och varmt på Näset
och insjön famnar med ögon blå
och fröna skallrar uti penninggräset
och alle man skola ut och slå.
.
Här har jag slipsten och här min bytta
och mat i väskan till ängen ut
här är det fråga om att göra nytta
vi får nog svetta innan det är slut.
.
Nu flicka kära är räfsan färdig
ditt namn är skuret i skaftet in
gå ej i bäcken, nej kom jag bär dig
igenom livet om du blir min.
.
I bön och trohet och i kärleken trogen
då menar jag det blir ingen brist
Gud ger nog säd på den lilla logen
och tänk på oss båd först som sist.
Hjärtats lov! - Eva Norberg/Zetterfeldt
Uppå Lögdabergets topp
har jag kommit opp.
Jag får inandas Lapplands
fagra natur.
Ibland gran och ibland fur.
Vidderna framför mig ligger
och naturen tigger.
Stanna här och njut.
Kvällen är ej slut.
Sjöarna med sina stränder
ser ut som blåa ränder.
Myrarna sträcker sig vida omkring.
Snart de blänker som en gyllene ring.
Allt binds samman med en älv
som så försiktigt slingrar sig.
Lögdeälvens svaga brus
hörs genom skogens sus.
Kalhyggen. Nej, inte för mig
utan pampig skog.
Det är allt.
Det är nog.
Sedan mina barndomsdar
vill jag ha dig kvar som du var.
Fyll de tomma husen.
Kom med människobrusen.
Tack, för denna fina kväll
uppå Lillögdas lilla fjäll.
Eva 16/8 - 89
Denna kärleksdikt till bygden är
skriven av Eva Norberg/Zetterfeldt
med rötter från byn.
Här kommer min uppsats från 1958.
En trevlig dag under lovet.Söndagen innan vi började skolan var det sista dagen som jag var hos morfars i Lillögda. Det var en solig söndag. Klockan elva kom en kamrat, som heter Eva till mig. Vi fick kaffe och semlor av moster Ida. När vi hade druckit kaffe åkte vi ett tävlingsspår på skidor.Det var min kusin Svante, Eva och jag som åkte. När klockan blev två gick vi hem till Eva. Där fick vi choklad och bullar. Vi läste och spelade olika spel till kl. fyra. Då gick Eva och jag till deras nybyggda skola. Vi gick ner till ping-pong rummet. Där var några andra och spelade.I Lillögda skola är det bara ett klassrum för småskolan och ett klassrum för folkskolan. Det är bara tjugonio barn i hela skolan, åtta i småskolan och tjugoen i folkskolan.När kl. blev fem gick jag hem till morbror Yngves. Vi åkte till morfars på kvällen. De bor ca. två km. ifrån morbror Yngves.På måndagsmorgonen kl. sex åkte jag hem. Jag åkte droska till Långbäcken och buss till Björna. Från Björna till Rullnäs åkte jag droska med Harry Nordström. skriven av Eva Johansson 12 år
Idag heter hon Eva Norberg/Zetterfeldt
med rötter från byn. /Tack Eva/
WESLEY-GÅRD - Gustav Johansson
En stenmur är allt som är kvar av Wesley-gård, ett minne av svunnen tid.
Den ger oss påminnelse av tid, som var hård, dess grundare vilar i salig frid.
Med svett och möda röjdes för odlad jord, för föda till många små.
Deras bedrift går ej att beskriva i ord, slitet kan man bara ana där man står.
Min blick vandrar över igenvuxen åker, som ej skördats på många år.
Skogen plantar sig sakta i alla råker, av de långa tegarna syns snart inga spår.
Man undrar om inte dom levde lyckligt, dessa beprövade kvinnor och män.
Trots ett leverne, som var godtyckligt, deras gärningar kommer att leva länge än.
Lillögdabornas kampsång
skrevs av Maja-Lena Lundin inför midsommarfirandet 2014
Vi är ett folk av en särskild sort
som bor här vid Lögdeälva
och våran slogan är jädrigt kort
allt kan vi göra själva.
Vi bygger kojor i parti och minut
nere vid Lögdeälva
och våran flit, den tar aldrig slut
och allt kan vi göra själva.
Och dassen skall skuras och skräp plockas upp
nere vid Lögdeälva
det händer ibland att vi går på en propp
men vi är bra på att klara oss själva.
Och ved för en vinter nu alla vill ha
den tar vi vid Lögdeälva
vi sågar och klyver, det brukar bli bra
för allt kan vi göra själva.
Att söka nått bidrag, det går inte bra
för oss här vid Lögdeälva
då brukar vi tänka: Jaa, ni kan ju dra.........
för vi är bäst på att klara oss själva
Till Farmor Maja-Lena Lundin på 80 årsdagen
Från Ronja 2018
Rotfäste
Om man skulle bryta ner mig i beståndsdelar, Dela upp mig i fragment.
Så hade du funnits där.
Som en del av den styrka jag har i skinnet.
Ärligheten i mitt sätt.
Tryggheten i mig själv.
Bilden som jag möter i spegeln.
Jag ser styrkan du bär i din krumma kropp.
Om jag skulle plocka ut min uppväxt i stillbilder,
Så hade du funnits där.
Som ärtskidor som barnhänder sprättar.
Som paraffin på svartvinbärsgelé.
Som rallarrosor.
Som det speciella sättet du rör dina händer på.
(som min syster rör sig på, när hon håller en kopp. Jag ser dina händer i henne)
Om jag skulle bryta ner mitt liv i lukter,
så hade du funnits där med.
Som gamm - sur - gädd - fiske - vattne´.
Som stekt svamp och potatisskal.
Som jord och mylla.
Som höstfrost.
Och jag känner dig varje gång jag öppnar en syltburk.
Om jag skulle bryta ner mitt liv i ljud.
Så hade du funnits där.
Andetagen du tar innan du berättar vem man skall hålla koll på, före det är han som en mördare.
När du eldar i spisen.
Ljudet som ytterdörren gör när den stängs.
Det lätt klickandet från handtaget som är lite glappt.
Dina ramsor.
Din dialekt.
Jag hör dig i din pappa.
Jag ser dig i historierna förr.
Verserna om livet.
I maten från skogen.
I marinblå stövlar.
I jävla anammat.
Jag ser dig i din faster. Jag ser dig i min pappa. Jag ser dig i min bror, i min syster.
Och för det är jag tacksam.
Att ha en familj, en tillhörighet. Att veta var jag kommer ifrån. Att se olika människor stöpta i samma form - det gör mig lycklig.
Till Maja-Lena på 80- årsdagen!
"Rötter som går djupare än läran om skogen"
Tänker på Dig när jag hör det.
/Ronja - 2018/