Visor och dikter


Att skriva visor och dikter var fram till 60-tal ett vanligt sätt att beskriva en händelse, upplevelse eller en hyllning till någon som var viktig för bygden. Vid gratulationer på födelsedagar fanns det alltid några i byn som var duktiga och som man alltid förlitade sig på att det producerades en visa som man genom sång med gemensam stämma sjöng upp för födelsedagsjubilaren.

Trots kort skolgång och lite läs- och skrivövningar var många personer i vår by mycket duktiga på att uttrycka sig så målande och beskrivande i skrift.

Jag plockar från Lillögdaboken ett antal personer som varit duktiga att formulera och skriva i diktform.


Timmerkojan - (Karl-Johan Bågren)

Jag minns min första timmerkoja

ett osande mörkt rum.

Där vi alla skulle äta och koja

röken gjorde oss surögd och skum.

.

Reppen, så kallades rökhålet

en vid och stor tratt.

Som sög all värme från golvet

vi skakade som i frossa var natt.

.

Eldpallen, en timrad fyrkant med jord

där pannor och kokkärl trängdes.

Fläskoset kändes som läder smord

kaffehurran med lock ibland sprängdes.

.

Kläder sura av svett

kring eldröret hängdes.

Damp ned, det kändes bra lett

kamraterna grina och blängde.

.

På lördagen verktygen skärptes

sedan skidade man hem.

På dansen knappt man märktes

man borde haft emblem.

.

Så minns man de första timmeråren

ett slitsamt och riskfyllt jobb.

Minnena bleknar med åren

det känns som man fått nobb.


Hembygdens folk - (Valdemar Bergström)

Vår by syns fortfarande glimma

av frost en vinterkväll

Månen ger dock en strimma

av ljus i ödemarkens tjäll.

.

Byn ligger där i stillhet

uttömd till ett fåtal

Det vilar ett slags frihet

över de kvarboendes antal.

.

Människorna som drog hitut

sökte försörjning och bo

De nådde till slut

i glesbygden sin ro.

.

Man röjde mark

med urstark odlarmakt

God skörd till sist

blev ens lön med list.

.

Kvarnen vid bäcken var

den Karl Guliks kunskap bar

Även när barken ingick som skörd

när växtligheten blev störd.

.

Sen kom den nya tiden

idyllen snart försvann

Igenväxt är nu liden

där djuren bete fann.


Skörde och kärleksvisa från Lillögda - Bertil Domeij

Nu är det soligt och varmt på Näset

och insjön famnar med ögon blå

och fröna skallrar uti penninggräset

och alle man skola ut och slå.

.

Här har jag slipsten och här min bytta

och mat i väskan till ängen ut

här är det fråga om att göra nytta

vi får nog svetta innan det är slut.

.

Nu flicka kära är räfsan färdig

ditt namn är skuret i skaftet in

gå ej i bäcken, nej kom jag bär dig

igenom livet om du blir min.

.

I bön och trohet och i kärleken trogen

då menar jag det blir ingen brist

Gud ger nog säd på den lilla logen

och tänk på oss båd först som sist.


Hjärtats lov! - Eva Norberg/Zetterfeldt

Uppå Lögdabergets topp

har jag kommit opp.

Jag får inandas Lapplands

fagra natur.

Ibland gran och ibland fur.

Vidderna framför mig ligger

och naturen tigger.

Stanna här och njut.

Kvällen är ej slut.

Sjöarna med sina stränder

ser ut som blåa ränder.

Myrarna sträcker sig vida omkring.

Snart de blänker som en gyllene ring.

Allt binds samman med en älv

som så försiktigt slingrar sig.

Lögdeälvens svaga brus

hörs genom skogens sus.

Kalhyggen. Nej, inte för mig

utan pampig skog.

Det är allt.

Det är nog.

Sedan mina barndomsdar

vill jag ha dig kvar som du var.

Fyll de tomma husen.

Kom med människobrusen.

Tack, för denna fina kväll

uppå Lillögdas lilla fjäll.

Eva 16/8 - 89

Denna kärleksdikt till bygden är

skriven av Eva Norberg/Zetterfeldt

med rötter från byn.


Här kommer min uppsats från 1958.

En trevlig dag under lovet.Söndagen innan vi började skolan var det sista dagen som jag var hos morfars i Lillögda. Det var en solig söndag. Klockan elva kom en kamrat, som heter Eva till mig. Vi fick kaffe och semlor av moster Ida. När vi hade druckit kaffe åkte vi ett tävlingsspår på skidor.Det var min kusin Svante, Eva och jag som åkte. När klockan blev två gick vi hem till Eva. Där fick vi choklad och bullar. Vi läste och spelade olika spel till kl. fyra. Då gick Eva och jag till deras nybyggda skola. Vi gick ner till ping-pong rummet. Där var några andra och spelade.I Lillögda skola är det bara ett klassrum för småskolan och ett klassrum för folkskolan. Det är bara tjugonio barn i hela skolan, åtta i småskolan och tjugoen i folkskolan.När kl. blev fem gick jag hem till morbror Yngves. Vi åkte till morfars på kvällen. De bor ca. två km. ifrån morbror Yngves.På måndagsmorgonen kl. sex åkte jag hem. Jag åkte droska till Långbäcken och buss till Björna. Från Björna till Rullnäs åkte jag droska med Harry Nordström. skriven av Eva Johansson 12 år

Idag heter hon Eva Norberg/Zetterfeldt

med rötter från byn. /Tack Eva/


WESLEY-GÅRD - Gustav Johansson

En stenmur är allt som är kvar av Wesley-gård, ett minne av svunnen tid.

Den ger oss påminnelse av tid, som var hård, dess grundare vilar i salig frid.

Med svett och möda röjdes för odlad jord, för föda till många små.

Deras bedrift går ej att beskriva i ord, slitet kan man bara ana där man står.

Min blick vandrar över igenvuxen åker, som ej skördats på många år.

Skogen plantar sig sakta i alla råker, av de långa tegarna syns snart inga spår.

Man undrar om inte dom levde lyckligt, dessa beprövade kvinnor och män.

Trots ett leverne, som var godtyckligt, deras gärningar kommer att leva länge än.



Lillögdabornas kampsång

skrevs av Maja-Lena Lundin inför midsommarfirandet 2014


Vi är ett folk av en särskild sort

som bor här vid Lögdeälva

och våran slogan är jädrigt kort

allt kan vi göra själva.

Vi bygger kojor i parti och minut

nere vid Lögdeälva

och våran flit, den tar aldrig slut

och allt kan vi göra själva.

Och dassen skall skuras och skräp plockas upp

nere vid Lögdeälva

det händer ibland att vi går på en propp

men vi är bra på att klara oss själva.

Och ved för en vinter nu alla vill ha

den tar vi vid Lögdeälva

vi sågar och klyver, det brukar bli bra

för allt kan vi göra själva.

Att söka nått bidrag, det går inte bra

för oss här vid Lögdeälva

då brukar vi tänka: Jaa, ni kan ju dra.........

för vi är bäst på att klara oss själva



Till Farmor Maja-Lena Lundin på 80 årsdagen

Från Ronja 2018

Rotfäste

Om man skulle bryta ner mig i beståndsdelar, Dela upp mig i fragment.

Så hade du funnits där.

Som en del av den styrka jag har i skinnet.

Ärligheten i mitt sätt.

Tryggheten i mig själv.

Bilden som jag möter i spegeln.

Jag ser styrkan du bär i din krumma kropp.

Om jag skulle plocka ut min uppväxt i stillbilder,

Så hade du funnits där.

Som ärtskidor som barnhänder sprättar.

Som paraffin på svartvinbärsgelé.

Som rallarrosor.

Som det speciella sättet du rör dina händer på.

(som min syster rör sig på, när hon håller en kopp. Jag ser dina händer i henne)

Om jag skulle bryta ner mitt liv i lukter,

så hade du funnits där med.

Som gamm - sur - gädd - fiske - vattne´.

Som stekt svamp och potatisskal.

Som jord och mylla.

Som höstfrost.

Och jag känner dig varje gång jag öppnar en syltburk.

Om jag skulle bryta ner mitt liv i ljud.

Så hade du funnits där.

Andetagen du tar innan du berättar vem man skall hålla koll på, före det är han som en mördare.

När du eldar i spisen.

Ljudet som ytterdörren gör när den stängs.

Det lätt klickandet från handtaget som är lite glappt.

Dina ramsor.

Din dialekt.

Jag hör dig i din pappa.

Jag ser dig i historierna förr.

Verserna om livet.

I maten från skogen.

I marinblå stövlar.

I jävla anammat.

Jag ser dig i din faster. Jag ser dig i min pappa. Jag ser dig i min bror, i min syster.

Och för det är jag tacksam.

Att ha en familj, en tillhörighet. Att veta var jag kommer ifrån. Att se olika människor stöpta i samma form - det gör mig lycklig.

Till Maja-Lena på 80- årsdagen!

"Rötter som går djupare än läran om skogen"

Tänker på Dig när jag hör det.

/Ronja - 2018/