Sandsjö by

Byn ligger i Åsele sockens norra spets så att den i nordost gränsar till Lycksele och i nordväst till Vilhelmina socken.

Så vitt vi kan se, var det blandat lapskt och svenskt nybyggarfolk på Sandsjö nybygge i likhet vad vi sett i grannybyggena. "Sandsjö Nybygge är anlagt efter frihetsbrev den 27 maj 1803 emot 15 års frihet".

Enligt Åsele förhörsbok för åren 1780 - 1804 finner vi att Matts Larsson f.1761 och dennes hustru Maria Stina Andersdotter f.1761 som de första inflyttar till Sandsjö år 1800. Nybyggarparet hade gift sig 1789 och bodde då i Åttonträsk. Familjen flyttade 1812 till byn. De hade bl.a sonen Anders Mattsson f.1795, men ingen av barnen synes ha stannat kvar. Hustrun Maria Stina uppgives vara dotter till Anders Persson f.1719 på Sorsele prästbord och denne i sin tur son till "catechet Per Mårtensson af Granberg". Det blev Elias Olofsson i Lillögda som den 8/2 1811 tillhandlade sig Sandsjö nybygge, men han tycks inte ha flyttat hit.

I stället inflyttar 1812 från Lillögda brodern Mårten Larsson f.1756 och dennes hustru Kristina Hindriksdotter jämte modern Britta Bryngelsdotter f.1727. Denne Mårten Larsson är inte identisk med Mårten Larsson i Gransjö. Matts och Mårten är söner till lappen Lars Mattsson i Umbyn. När Per Hansson f.1785 i Dalasjö gifte sig 1810 står att han ärnade bli nybyggare i Sandsjö, familjen dyker i stället upp i Gransjö.

Från Långbäcken kom 1812 Samuel Olsson f.1761 och dennes hustru Beata Johansdotter f.1760. Dennes son Olof Samuelsson f.1788 gifte sig med Cajsa Larsdotter f.1798 men flyttade 1818 från byn.

Då kom i stället Erik Hansson f.1795 med sonen Hans Ersson f.1825. Dennes yngre bror, Per Hansson f.1798, med hustrun Greta Stina Olofsdotter kom senare från Gransjö. De var söner till Tallsjöbonden Hans Adamsson f.1760 och dennes hustru Britta Salmonsdotter. Därmed har vi sett hur hela raden av tallsjösöner spritt sig från Krokvattnet och upp till Sandsjö.

Sandsjöbon anhöll 1818 att få syn och stadfästelse på ytterligare 36 olika sjö- och myrslåtterängar och han fick också utslag härå den 30 juli 1818.

Sedan ökade nybyggarna i rask takt i byn och under 50/60-talet nådde Sandsjö sin kulmen vad gäller antalet människor i byn.

Källa: Boken "AV ROS OCH RIS"/LUNKVIST

Bybor från 40-50-talet

Hör av dig om det finns felaktigheter kring namnen! 

Vägar

De första nybyggarna i Åsele hade i likhet med sina yrkesbröder i det övriga av Norrlands inland ytterst små anspråk på vägar och samfärdsel. Vintertid gjorde kylan sjöar och vattendrag samt myrar och sankmarker farbara. Kom snön tidigt på hösten, innan kölden fått utföra sitt verk, kunde det visserligen uppstå svårigheter, men man fick isåfall vänta tills det blev kallt och då trampa sig väg, som sedan blev farbar med häst. Om snön blev mycket djup, försågs hästarna med trugor på fötterna, vilket inte var så vanligt nere i skogslandet. Man höll ordentliga vintervägar öppna i största möjliga utsträckning. På sjöar och myrar var det ofta olämpligt att ploga, varför man i stället tillgrep metoden att packa snön med vältar eller bultar som man sade. Detta var vanligt i norra delen av socknen upp mot Stöttingfjället även sedan landsvägen Åsele - Lycksele kommit till.

Sommartid rodde man längs sjöar och åar. Förbi forsarna drog man båtarna, om man inte hade sådana vid varje sel. Lögdeälv och Gideälv utgjorde utmärkta roddleder. Ännu mot slutet av 1800-talet betraktades en bra roddled som god ersättning för väg.

Man kunde visserligen icke ta sig fram med båt överallt, men då fick man gå till fots och bära sina bördor på ryggen, i mes om det gällde stora bördor, eljest i en kont flätad av näver. På myrarna lades spänger av bilade stockar. Sådana finns ännu kvar på på några ställen inom de väglösa områdena.

Vägen mellan Sandsjö-Lillögda

År 1920 beslöt vägstämman begära undersökning för anläggning av väg från Sandsjö till Lillögda. Beslutet synes icke ha föranlett någon åtgärd, ty sommaren 1923 remitterade länstyrelsen till vägstyrelsen för yttrande, en från byamännen i Sandsjö inkommen begäran om undersökning för anläggning av ödebygdsväg nyssnämnda sträcka. Vägstyrelsen framhöll att det vore bättre bryta väg från Sandsjö till lämplig punkt på den planerade ödebygdsvägen till Västansjö. Dessutom borde utfartsvägen anläggas från Kåkarberg till Lillögda. Vägstämman beslöt begära förordnande för kompetent personal att upprätta alternativa planer för de olika sträckningarna. Länsschaktmästare August Falkén, som förordnades att verkställa denna undersökning, fann att kostnaderna skulle bliva ungefär lika stora för de båda sträckningarna. Terrängförhållandena efter Lögde älvdal var nämligen så mycket bättre att det uppvägde det längre avståndet till Lillögda. Han förordnade därför detta alternativ och vägstämman beslöt att anlägga vägen som utfartsväg.

Arbetet påbörjades sommaren 1930 och var färdig hösten 1932. Vägens längd blev 15,5 km och anläggningskostnaderna uppgick till 55.149 kr. I företaget ingick bro över Storbäcken.

Källa: Åsele Sockenhistoria/Red. Karl Fahlgren

Sandsjömordet

En händelse från den här tiden, som det har berättats mycket om, kom vi att kalla för Vägselemordet. Det utspelade sig sommaren 1920 och det hände egentligen inte i vår by Vägsele utan i Sandsjö utanför byn Lillögda ungefär tre mil från Vägsele. Men mördaren kom så småningom att bo nära Vägsele. Han till och med hälsade på hemma hos oss ibland och anledningen var att vår far till och från arbetade tillsammans med honom i skogsarbete. När han besökte vårt hem höll vi barn oss ganska lugna. Kanske mest för att hans röst var så dov och mörk.

Otto Hansson var torsdagen den 29 juli 1920 på cykel på väg hem efter att ha hämtat en skogslikvid på 9 000 kr, när han en halvmil från sitt hem blev rånad efter att ha blivit skjuten i både hand och ben och sedan misshandlad i huvudet. En viss 29-årig man, Jonas Jonsson, blev snabbt anhållen men nekade, trots att han hade 2 000 kr på sig och dessutom var blodig. Rånet skedde på torsdagskvällen och Hansson, som var illa skadad i huvudet, opererades på fredagen men avled efter ett par dygn.

Jonsson nekade länge, men efter en veckas förhör bröt han ihop, föll i gråt och erkände. Han hade fästmö i Umeå och hade brist på pengar och eftersom han funderade på att sätta bo behövde han pengar. Så här berättade han efter erkännandet.

"Jag reste från Umeå till Sandsjö för att utföra rånet. Ångrade aldrig tanken under planerandet, men efteråt. Men jag trodde aldrig att jag skulle bli upptäckt. I tidningen i Umeå läste jag att likviden skulle lämnas ut i Lillögda på torsdagen mellan klockan 15 och 16. Jag var ensam om brottet."

Av Jonssons berättelse framgick även följande.

Veckan före rånet gjorde Jonsson ett inbrott i byn Fjällberg och tog då ammunition till rånet. Dagen före rånet sa han till sina anhöriga, att han skulle åka ner till Umeå men tog sig istället till en skogskoja, där han övernattade. Dagen efter gick han till den plats han hade sett ut för rånet. Han såg vid halvtvåtiden Hansson cykla mot Lillögda. När denne vid nittontiden kom cyklande tillbaka sköt Jonsson ett skott på cirka 30 meters håll. Han trodde att Hansson skulle förlora medvetandet, så han inte skulle kunna se vem som hade rånat honom.

Otto Hansson sprang sårad mot Jonsson, som nu tänkte avbryta rånet.

- Vad tar du dig för? skrek Hansson och då sköt Jonsson ändå ytterligare ett skott. Hansson föll men kunde resa sig. Då slog Jonsson med gevärskolven mot Hanssons huvud, tog pengarna och flydde genom skogen. Han tog sig sedan via Lycksele ner till Hällnäs, där han gömde 7 400 kr. Tog sig sedan till Umeå där han blev anhållen vid tiotiden på fredagen. Han hade då 2 000 kr på sig.

En trasig gevärskolv hittades i en myr cirka 200 meter från platsen för dådet. Jonas Jonssons bror Ossian anhölls också som misstänkt för dådet men nekade och släpptes efter att hans alibi hade styrkts.

Pengarna, som Jonsson hade gömt i Hällnäs, återfanns och vid anhållandet hade han dessutom knappt 1 900 kr på sig. Han hade förbrukat 104 kr.

- Nej, inte värst. Det ska Jonsson ha svarat, när han vid den tredje rannsakningen i Åsele fick frågan om inte allt var hemskt.

Jonsson hade en del småbrott sedan tidigare på sitt samvete. Han erkände, att han hade varit en "slagskämpe och bråkstake". Under värnpliktstjänstgöringen dömdes han några gånger för olydnad och hamnade i arresten. Vintern 1915 hade han arbetat hos Otto Hansson och de blev ofta "osams och grälade".

Åklagaren yrkade på dödsstraff, men Jonsson dömdes, enligt så kallade hörsägen, till livstid. (Dödsstraff i fredstid avskaffades i Sverige 1921. Den senast avrättade, 1910, hette Anders Ander.

"På Långholmens fängelse har jag suttit i arton år men dit kommer jag aldrig mer". Det ska Jonsson ha sagt efter sin frigivning och så blev det. Han kom aldrig mera till Långholmens fängelse. Han slog sig ner och bodde i en skogskoja i närheten av Vägsele under resten av sitt liv.

Författare

Lars Lindgren

bördig från Vägsele, nu boende i Umeå. Han har skrivit tre deckare och en annan bok. I den andra boken ingår ett kortare avsnitt om ett mord i Sandsjö.

Stort Tack till Lars !